Årsresume - 2013

Har funderat lite på det här med en årsresume av 2013 fast i textform men inte vetat hur personlig jag vill bli. Men en sak som är säker, 2013 har varit ett av de jobbigaste åren jag varit med om. Det har varit mycket ups and downs, mest downs tyvärr. 

Jag har inte mått speciellt bra under 2013, något jag dock valt att inte berätta för någon annan mer än Jonathan. Sånt som i vanliga fall brukar kännas som världens enklaste sak att göra har istället blivit världens jobbigaste sak. Bara att ta sig till jobbet har varit jobbigt. Stundtals har det till och med känts jobbigt att umgås med folk, mina vänner. Något jag aldrig tidigare upplevt.  Första halvan av 2013 kan jag knappt ens komma ihåg, var tvungen att gå tillbaka i arkivet för att kunna minnas en del av det. Och den största boven i det här dramat har tyvärr varit, vad jag tror i alla fall, stress. Jag har stressat upp mig över minsta lilla, allt från utbildning, till jobb och pengar till barn och en jävla massa annat. Mycket framtid har legat och pressat mig med andra ord, stressad över livet, hur det ska te sig. Det här är fortfarande saker jag tänker på men inte på samma ohälsosamma sätt som tidigare. Jag är 20 år, varför stressa? Och trots tjat från Jonathan om just det så har jag inte valt att lyssna förrän nu. Hade velat spola tillbaka tiden och gett mig själv en käftsmäll för några månader sen nu när jag tänker tillbaka på det. 

Mitt i allt detta kaos har det ju självklart också varit en hel del bra saker, saker som fått mig att må bra. Semestern är väl en sån sak. Mina två veckors semester i somras tillsammans med Barcelonaresan var årets höjdpunkter. Kan ju ha varit för att jag fick koppla av lite också, koppla bort en del av stressen och tänka på annat för en stund. Mina två veckors semester spenderades på bästa tänkbara sätt. Vi hade kräftskiva ute i Rottne i världens mysigaste stuga, åkte till både Kolmården och Ullared, samt till Göteborg med Emma och Jakob. Vi spenderade även lite tid ute på Evedal för sol och bad. Och så efter semestern var det tillbaka till vardagen i en månad innan vi åkte till Barcelona. Nu är ju inte jag speciellt berest men helt klart bästa resan än så länge. Det var första utomlandsresan jag och Jonathan gjorde ihop, även första resan hela familjen gjorde ihop vilket som sagt blev mycket lyckat. Efter resan har livet varit lite upp och ned hela tiden, eller gått lite upp och ner kanske man säger men jag mår redan nu betydligt mycket bättre än förra året och tror att 2014 kommer bli ett grymt år. 

Trött på mig själv

Alltså ibland orkar jag inte med mig själv. Har varit så inställd på att göra högskoleprovet nu i vår samt söka in till två av tre tänkbara utbildningar men så blev jag så ivrig med Parisresan att jag glömde bort datumet provet är på och bokade resan då (valde dessutom att inte ha något avbeställningsskydd), så inget högskoleprov för min del i år heller alltså. Nu får vi bara hålla tummarna för att jag lyckas komma in ändå. Annars är det väl bara att göra om och göra rätt till hösten för vårterminens kurser. Enda problemet är att den utbildningen jag helst vill gå bara startar på hösten så i så fall blir det ytterligare ett års väntan på den om jag inte kommer in på något annat och väljer det istället. Jaja, inte mycket att göra åt nu, lite lätt skrattretande bara. Men hålla tummarna och be till gudarna att jag kommer in nu ändå får ni gärna göra. 

Nu däremot ska jag försöka sova så jag orkar med öppningen imorgon. Jag råkade dock somna och sov i en timme tidigare idag så jag känner mig inte speciellt trött nu men ett försök får man väl ge det i alla fall. 

En stor sten har fallit från axlarna

Känns som att det äntligen börjar klarna för hur jag vill göra i framtiden, i alla fall till viss del. Vilken utbildning jag vill gå vet jag fortfarande inte riktigt säkert men jag känner mig inte lika stressad över det nu när vi har pratat igenom hur vi på ett ungefär vill göra med vissa saker. Känns som en stor sten har fallit från mina axlar, så skön känsla. 

Nu ska jag strax bege mig till jobbet för ytterligare ett 11-15 pass, sen väntar information om utbildningen i en timme innan det vankas tacokväll med några från jobbet. Ska bli SÅ skönt med en ledig helg. 

Stressad

Känns som att jag har alldeles för mycket att tänka på just nu, vilket gör mig väldigt stressad. Kom ju in på naturkunskap b och ska enligt planen börja den 18 november men det känns bara helt fel, så jag funderar på att strunta i det. Men så känns det ju som att om jag ska börja plugga så måste det ske typ nu så att jag kan söka in till utbildningarna i vår och det är en av alla saker som stressar mig. Att jag dessutom har blivit osäker på om jag verkligen vill utbilda mig till sjuksköterska gör ju inte saken bättre. Naturkunskapen är ju för att jag ska kunna söka in till den utbildningen. Känner mig för tillfället mer sugen på polis, som alltid legat i topp över vad jag vill jobba som men det känns lite som ett mission impossible så jag försöker intala mig själv att jag inte vill jobba med det. Då återstår bara ungdoms- och missbruksvård av mina tidigare 3 alternativ, som jag i och för sig också är väldigt sugen på.. 

Egentligen borde jag väl lyssna på Jonathan och fundera ut ordentligt vad jag vill göra och inte hoppa på något bara för att.. Men så är det ju hans ålder som också gör mig jävligt stressad. Förstår ni vilket jävla dilemma jag står inför? 

Och det där jävla körkortet ska vi inte ens tala om. 

Jobb, hur svårt ska det vara?

Det där med att försöka hitta ett annat jobb, på heltid med lite mer passande arbetstider verkar lättare sagt än gjort. Sökte ett jobb för ett tag sen, där jag har utbildning inom ämnet och dessutom så har jag ju jobbat med försäljning och service i över ett år nu vilket gjorde att jag hoppades på att äntligen få komma på åtminstone en intervju men det sket sig som med alla andra jobb. Då undrar jag, vad fan ska man göra om man inte ens får komma på intervju till ett jobb som man tror man hade älskat och där man dessutom både har utbildning och erfarenhet? Om man inte ens får komma på intervju då, när fan skulle man då få komma på intervju till andra jobb, där man dessutom har mindre erfarenhet än till det senast sökta? Hoppet om att hitta ett annat jobb börjar sakta men säkert försvinna, blir så trött på hela situationen. 
 
Nu ska jag väl dock inte klaga för mycket. Jag har åtminstone ett jobb men jag vill ju så gärna ta mig vidare och få jobba med alla de delar jag brinner för. Nu är det ju i stort sätt bara försäljningen och servicen jag får utlopp för och jag vill ha mer än så.
 
Vill bara poängtera att jag trivs bra med jobbet jag har nu, så det inte blir några missuppfattningar men som sagt. Jag drömmer större än så. 

-

Jag hatar mig själv och min kropp just nu. Hur jävla dum i huvudet får man vara? Sitter och skakar och vet inte riktigt vad jag ska göra. Eller vart jag ska ta vägen. Vill att allt ska vara bra. Och så vill jag ha hem min fina Emma. Fan också! 

Arbetslös

Det börjar bli frustrerande, det här med att vara arbetslös. Jag söker jobb efter jobb men hör ingenting från någon. Det är så mycket saker jag vill göra, men tyvärr krävs det pengar till det mesta. Pengar som jag inte har. Jag försöker sysselsätta mig så gott jag kan om dagarna, men det är inte alltid det lättaste. Och jag som egentligen inte alls tycker om att cykla för att det oftast innebär att man blir svettig av alla uppförsbackar eller dyngsur av regnet, cyklar överallt nu för att jag inte har råd med ett busskort. Med andra ord, livet är inte riktigt som jag skulle vilja ha det just nu. Men jag har åtminstone världens bästa gubbe. Och så har jag en kräftskiva som väntar imorgon. Fan vad jag ska njuta. 

KRÖNIKA: Om en känsla man egentligen inte får känna.

Det finns de känslorna man egentligen inte får känna. De som är fula och förbjudna. Att vara svartsjuk måste vara den största synden av de alla. Man får inte vara svartsjuk utan anledning, och är man det så har man problem att lita på folk och då är man också en dålig människa. Människor som tror så vill jag bara säga åt, jag vill berätta för dem att jag har också varit svartsjuk och den som drabbas värst av det, det är jag själv. Det är min hjärna som svartsjukan äter upp och det är jag som måste tampas med mina trust issues. Det är jag som varit med killar som svikit mitt förtroende och det är jag som måste handskas med att jag numera tror att alla jag träffar försöker lura mig bakom min rygg, även fast jag innerst inne vet att det inte alls är så. Men det är precis det som är grejen med svartsjuka, precis som med alla andra känslor - de står utanför ens kontroll.

 

Så träffar man någon som har älskat högt och mycket precis innan han träffade dig och så bubblar tviveln, den förbjudna svartsjukan och förtvivlan över. Han kommer aldrig kunna älska mig lika mycket som han älskade henne.

 

"Hur kan man älska någon som har älskat någon förut?" sjöng Melissa Horn i en låt som jag har hört tio tusen gånger sen den kom.

 

Och nu finns det säkert de mer självsäkra, äldre, mognare människorna därute som inte kan relatera till detta men jag skiter i dem för det här handlar om alla som blir rädda och tvivlar när man stöter på sitt livs stora kärlek och han redan har varit med sitt livs stora kärlek.

 

Jag träffade en kille en gång som jag tyckte väldigt mycket om. Så fick jag höra om hans ex och hon verkade vara fantastisk. Allt det jag inte var - hennes skämt var roligare, hon var mer klipsk, hans vänner avgudade henne, självklart var hon mycket snyggare. Framför allt hade hon känt honom i flera år och kunde honom tusen gånger bättre än vad jag gjorde. Hon kände till hans rörelser, dofter och smaker. Med en blick kunde hon avgöra hans mående och hon kände till alla hans hemligheter, så som det är efter att man har varit med någon i flera år. Vad är väl en förälskelse att jämföra med det? Alltsammans gjorde mig hjärtekrossad. Jag trodde inte att jag hade en chans.

 

Så en dag fick jag äntligen träffa den här underbara unga kvinnan, som var vacker som en dag. Jag fick se de två tillsammans och då såg jag det jag inte hade sett innan, hur de kunde varandra utan och innan men hur kärleken hade runnit ut. Där fanns en stor respekt, förståelse, värme och visst älskade de varandra så högt, men de var inte kära för den tiden var förbi dem. Det är anledningen till varför han gick hem med mig om nätterna och inte med henne, för att jag var hans förälskelse och hon var någon han älskade högt men inte var kär i längre.

 

Såhär i efterhand brukar jag tänka att alla gamla kärlekar är som hon. Högt älskade, men inte längre just en kärlek. För det är jag.

 

AV: MICHAELA FORNI

 

Jag har nog aldrig känt igen mig så mycket i något som med det här. Och jag måste nog börja tänka som Forni. Enda skillnaden mellan Michaela och mig är att jag inte har vågat träffa henne än. Men den dagen kommer ju förr eller senare. 


Dagen efter ångest

Jag har brutal dagen efter ångest, fast nu är jag inne på tredje dagen. Jag är sjukt stressad. Och ikväll ska jag på Säljerydfestivalen, men just nu vill jag bara gå och dra ett täcke över huvudet och komma tillbaka när det känns lite bättre. Förhoppningvis kommer jag hem lite lyckligare efter frisörbesöket i alla fall. Bild på håret lär väl dyka upp då, om det blir bra vill säga. 

Gå i ide

Jag har ingen ork eller lust till någonting just nu. Jag skulle bara vilja gå i ide och komma tillbaka om några månader eller åtminstone några veckor, måste komma bort från allt. Om jag hade kunnat hade jag sjukanmält mig resten av tiden som är kvar i skolan, är så trött på allt vad skolan innebär. Och på fredag ska jag göra delprovet, som jag inte ens vill göra längre. 1250kr kastade i sjön. Kul.

Och jag borde plugga men ger fan i det, som med allt annat just nu. För jag tillåter mig att göra det när jag är inne i mina svackor. Och jag är inne i en sådan nu. Jag är trött på omvärlden och mänskligheten precis som allas vår älskade Forni beskriver det. Eller för att citera henne exakt. "Det känns precis som att jag har en liten godisautomat i mig som man bara köper och köper ur tills den är tom och då blir jag verkligen helt tom. Så får jag vänta tills några små gubbar kommer och fyller på automaten igen".
Och jag väntar febrilt på att bli påfylld igen.

Virrvarr

Just nu är det ett enda virrvarr i mitt huvud. Det känns som att jag går runt som en tickande bomb, minsta lilla någon säger fel så kan det smälla, det är en sak som är säker. Jag vill egentligen bara isolera mig från omgivning och reda ut alla frågetecken som flyger runt i huvudet, men det går ju tyvärr inte.

Det är så mycket jag inte vet just nu, om hur jag vill göra med allt. Skolan gör mig sönderstressad, även om jag kanske egentligen inte har så mycket att vara stressad över. Att inte veta vad jag vill göra efter skolan gör mig också stressad. Och så han. Jag höll på att bryta ihop i söndags när vi låg där och han höll om mig. Och det var egentligen inte rädslan av att bryta ihop inför honom som skrämde mig utan att jag inte hade kunnat förklara varför. Egentligen handlar det nog till större delen av all denna stress och alla tankar om vad jag vill och inte vill. Men så är det ju den där andra lilla grejen som tycks dyka upp och göra sig påmind hela tiden.

Kluven

Jag är så kluven till allting just nu, vet inte hur jag ska göra med någonting. Det är så mycket med allt. Och allt kommer på en och samma gång. Det blir liksom lite mycket för huvudet. På ett eller annat sätt så löser det ju sig så klart, jag måste helt enkelt bara bestämma mig. Fast enkelt lär det inte bli. Min starka sida är ju inte direkt att kunna bestämma mig.

Skit

Min älskade ring är spårlöst försvunnen. Jag saknar mannen idag. Faktum är att jag gör det väldigt ofta. Och allt känns skit. Nästan allt. Och bion var inte heller bra.

Hjärta/hjärna-situation

”Det där är en typisk hjärta/hjärna-situation. Antingen så följer du hjärtat och slänger dig in i det du vill ha eller så använder du hjärnan och håller dig borta från någonting du alltid kommer att vilja ha men vet aldrig är bra.”
Citat av Michaela Forni.

Och det är ju precis så det är. Och har varit. Jag har använt hjärnan den senaste tiden men så ångrade jag mig, efter övertalan från alla andra. Det slutade åt helvete så jag borde ha fortsatt använda hjärnan. Nästa gång vill jag däremot bara kunna slänga mig in i det. Släppa allt, som jag inte riktigt har lyckats göra än. Men till nästa gång, hoppas jag.

8 månader

Om 8 månader tar jag studenten. 8 månader som känns väldigt långt bort men som jag vet kommer gå jävligt fort. Jag har ångest över vad jag vill göra, både nu och efteråt. Jag har ingen aning om jag vill jobba som frisör, men jag vet heller inte vad jag vill göra om jag inte skulle jobba som frisör. Dessutom vet jag inte hur jag ska göra med allt annat som är runt omkring mig just nu. Det är som att ena halvan av kroppen drar åt ett håll medan den andra drar åt ett annat och det är jävligt frustrerande. Hjärnan vill en sak, hjärtat en annan.

Imorgon ska jag i vilket fall som helst ut, som jag har längtat. Känns som att jag inte har varit ute i Växjö på flera månader. Och som pricken över i:et så har jag bara praktik till kl 14.

Skulle behöva en paus

Jag skulle behöva en paus från allt just nu. Det är alldeles för mycket tankar som snurrar runt i huvudet på en och samma gång. Jag vet inte längre vad jag vill. Och jag sover jättedåligt om nätterna. Dessutom gör min rygg fortfarande förbannat ont, de två senaste dagarna har jag knappt kunnat ta mig upp ur sängen på morgonen.

Och så är det ju den där ständiga beslutsångesten, som nästan alltid handlar om samma sak. Det gör mig galen.

Svacka

Jag är inne i någon typ av svacka just nu, så jag har egentligen inget kul att skriva. Allt känns bara så jävla jobbigt, jag är trött hela tiden och har ont överallt. Jag känner mig med andra ord som en zombie, men jag hoppas att det går över snart.

Idag har vi provat studentmössor i skolan, så nu ska jag bara bestämma hur jag vill ha den. Just nu är fåglarna ute, och jag sitter på helspänn hela tiden, men jag måste försöka bli av med min rädsla. Imorgon är det dags för praktik igen och jag känner inte alls för det, vill bara stanna hemma och sova.

Detta kanske är världens mest osammanhängande inlägg men min hjärna hänger inte riktigt med.

Berg och dalbana

Det pågår lite utav en berg och dalbana uppe i mitt huvud just nu. Jag velar fram och tillbaka, är väldigt osäker på vissa saker samtidigt som jag väldigt gärna vill att vissa saker ska hända. Dessutom är jag sjukt festsugen men det kan jag åtminstone göra något åt och det tänker jag göra på lördag.

Nu ska jag sätta mig och käka lite glass med Emma och mamma sen ska det fixas i ordning på altanen.

Rastlös och ensam

Jag är rastlös och känner mig ensam. Jag vill gå på bio och ha någon att mysa med. Imorgon hade jag tänkt försöka ta tag i mitt liv, söka jobb och träna så jag kan bli snygg till sommaren. Jag måste göra klart de sista skolarbeterna också sen är jag förmodligen nöjd. Vädret går det ju i alla fall inte att klaga på.

söndags/bakisångest

jag har söndags/bakisångest ikväll och är i stort behov av en man att mysa med, tyvärr finns det ingen sån i närheten så jag sitter här i min ensamhet och mår dåligt. jag kom precis på att jag måste plugga också, har dock ingen kraft till det. all min kraft går till att försöka komma fram till vad jag vill, denna ständiga beslutsångest gör mig galen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0