KRÖNIKA: Om en känsla man egentligen inte får känna.

Det finns de känslorna man egentligen inte får känna. De som är fula och förbjudna. Att vara svartsjuk måste vara den största synden av de alla. Man får inte vara svartsjuk utan anledning, och är man det så har man problem att lita på folk och då är man också en dålig människa. Människor som tror så vill jag bara säga åt, jag vill berätta för dem att jag har också varit svartsjuk och den som drabbas värst av det, det är jag själv. Det är min hjärna som svartsjukan äter upp och det är jag som måste tampas med mina trust issues. Det är jag som varit med killar som svikit mitt förtroende och det är jag som måste handskas med att jag numera tror att alla jag träffar försöker lura mig bakom min rygg, även fast jag innerst inne vet att det inte alls är så. Men det är precis det som är grejen med svartsjuka, precis som med alla andra känslor - de står utanför ens kontroll.

 

Så träffar man någon som har älskat högt och mycket precis innan han träffade dig och så bubblar tviveln, den förbjudna svartsjukan och förtvivlan över. Han kommer aldrig kunna älska mig lika mycket som han älskade henne.

 

"Hur kan man älska någon som har älskat någon förut?" sjöng Melissa Horn i en låt som jag har hört tio tusen gånger sen den kom.

 

Och nu finns det säkert de mer självsäkra, äldre, mognare människorna därute som inte kan relatera till detta men jag skiter i dem för det här handlar om alla som blir rädda och tvivlar när man stöter på sitt livs stora kärlek och han redan har varit med sitt livs stora kärlek.

 

Jag träffade en kille en gång som jag tyckte väldigt mycket om. Så fick jag höra om hans ex och hon verkade vara fantastisk. Allt det jag inte var - hennes skämt var roligare, hon var mer klipsk, hans vänner avgudade henne, självklart var hon mycket snyggare. Framför allt hade hon känt honom i flera år och kunde honom tusen gånger bättre än vad jag gjorde. Hon kände till hans rörelser, dofter och smaker. Med en blick kunde hon avgöra hans mående och hon kände till alla hans hemligheter, så som det är efter att man har varit med någon i flera år. Vad är väl en förälskelse att jämföra med det? Alltsammans gjorde mig hjärtekrossad. Jag trodde inte att jag hade en chans.

 

Så en dag fick jag äntligen träffa den här underbara unga kvinnan, som var vacker som en dag. Jag fick se de två tillsammans och då såg jag det jag inte hade sett innan, hur de kunde varandra utan och innan men hur kärleken hade runnit ut. Där fanns en stor respekt, förståelse, värme och visst älskade de varandra så högt, men de var inte kära för den tiden var förbi dem. Det är anledningen till varför han gick hem med mig om nätterna och inte med henne, för att jag var hans förälskelse och hon var någon han älskade högt men inte var kär i längre.

 

Såhär i efterhand brukar jag tänka att alla gamla kärlekar är som hon. Högt älskade, men inte längre just en kärlek. För det är jag.

 

AV: MICHAELA FORNI

 

Jag har nog aldrig känt igen mig så mycket i något som med det här. Och jag måste nog börja tänka som Forni. Enda skillnaden mellan Michaela och mig är att jag inte har vågat träffa henne än. Men den dagen kommer ju förr eller senare. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0