Så här kul har man en torsdageftermiddag om man heter Petronella. För er som inte vet så älskar jag torsdagkvällar. Det är något speciellt med de. Vad det är vet jag däremot inte. Sjukt intressant va? När vi ändå är inne på intressanta saker kan jag berätta att jag är jävligt hungrig, men vet inte vad jag ska äta. Är lite sugen på sjömansbajs men det är ju det där med LCHF. Jag har fuskat lite då och då, så skulle kunna göra det nu också men då kommer jag förmodligen bara få dåligt samvete. I och för sig så har jag cyklat fram och tillbaka till skolan de senaste dagarna så det kanske jämnar ut sig.

Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Att stå med sitt hjärta i handen och tveka, vågar jag ge bort det? Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det mer skitläskigt än pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja men det är väl klart att det är skitläskigt, när vissa faktiskt har gjort precis vad de velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

Men att ge bort sitt hjärta till någon är den finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon man hoppas på älskar en, då vågar man också laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.

Skrivet av Michaela Forni. Hon skriver så förbannat bra. Jag känner igen mig i så mycket. Och jag måste våga.

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Jag blir så jävla äcklad, förbannad och ledsen när jag ser såna här filmer. Det är hemskt hur illa folk behandlar grisarna, men jag känner mig ännu dummare som faktiskt äter dem. Jag känner att det är dags att försöka sluta. Vegetarian skulle jag nog inte kunna bli, men att låta bli griskött tror jag faktiskt att jag klarar så länge jag får kyckling och fisk även om inte de heller alltid har det toppen. Vi får helt enkelt se hur det blir, men en tankeställare får man sig i alla fall.